måndag 10 januari 2011

Aldrig nöjd

2006
Varför är det så att hur mycket man än ändrar så blir man aldrig nöjd? Om man vinner pengar och plötsligt blir rik så snart inser man att det bara ger problem. Man tycker inte om sitt liv, sitt jobb, sig själv. Varför är människan aldrig nöjd? Jag har själv alltid haft mycket dåligt självförtroende. Men det har höjts med att jag alltid har satsat mycket, men också vunnit mycket. Jag har varit bra i skolan, jag har haft bra kondition, varit nöjd med mitt liv. Och nu då, vad hände där på vägen? Fast jag omger mig med personer jag tycker om och gör saker jag mår bra så känns vissa dagar bara piss, jag är den sämsta personen på jorden. Fast så känner väl alla ibland, men det är väl så det är att vara människa. Livet ger en motgångar och framgångar. Man borde njuta av de gångerna man lyckas mera och verkligen fatta att vara stolt över sig själv. Det jag skriver kan verka egoistiska och då är det din åsikt. Och hur nöjd är man med sig själv då? Får jag säga så skulle jag väl ändra det mesta på min kropp, men vid nån point så måste man inse att det man är född med måste man leva med och göra det bästa av situationen. Annars tjänar ju plastikkirurgerna ännu fler ton av pengar. På bilden som är tagen 2006 trodde jag att jag var nöjd med mig själv, men nej, det inser jag nu sex år och + 12 kg senare (fy sjutton att se det utskrivet). Jag hade då den bästa konditionen hittills, men var jag lycklig? Fast man lär sig att leva på ett annat sätt också med lite extra fett än tidigare ;)
Men helt ärligt, sätt dig ner någon gång och gör en lista över 10 saker du är bra på och 10 saker du är dålig på. Jag garanterar att det är lättare att komma på de dåliga sakerna. Varför är vi människor så negativa? eller är det bara jag som aldrig är 100% nöjd? Fast man själv är bossen i sitt liv och bestämmer hur det ska se ut, men ändå klagar man. Eller ligger problemet där att vi är bättre på att klaga än att vara nöjda och positiva? Måste bara skriva av mig lite och min blogg skriver jag inte för din skull, utan för min egen.
Diane Nervander

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar