Som glas

Efter händelser i min omgivning på senaste tiden så har jag börjat fundera på en sak. Hur ömtåligt livet egentligen är, som glas. Det kan slås i små bitar på bara några sekunder och tar länge att lappa ihop igen. Att hitta alla de där bitarna och få dem att passa ihop igen. Det som behövs är tid, massor av tid. T.ex. när någon nära person dör så är det så jävla svårt att mista någon man tyckt om och veta att den personen aldrig kommer tillbaka. Visst ses man igen någongång, men svårt att tänka så om man inte tror på himmelen. Jag tror i alla fall att man bara säger så för att se det som en tröst att veta att de har det bra någon annanstans sen. Det är ju bara världens gång att det skall födas nya människor och andra skall dö. Fast det är svårt att acceptera. Men visst skulle det vara bra om alla levde förevigt. Som vårdare tror jag att det är en bra erfarenhet att man själv mist någon eller något kärt. Bra menar jag inte som positivt men att man sedan har lättare att förstå hur andra människor reagerar på sorg när man själv vet hur det känns. Jag tror att det är lättare att förstå och sätta sig in i en annan människas situation överlag om man varit med om något liknande själv. Så att ta vara på livet är något som alla borde bli bättre på! Vi säger att du har en sjuk vän, hur många gånger tänker man inte ''äh men jag ringer henne i morgon i stället'', det går några veckor och du har inte hunnit ringa, sen är din vän kanske borta, då ångrar du dig. Jag tycker också att vi människor borde bli bättre att berätta för de vi tycker om att vi gör det, inte se det som en självklarhet bara. Dock så sägs det ju att efter regn kommer solsken, så bara man orkar vänta så känns det bättre igen och livet går vidare fast vi vill det eller ej.