Att acceptera främlingar

Som det redan är väl känt i världen så är vi finländare inte direkt så hemskt sociala och gästvänliga av oss. Vi har svårt att se varför många upplever oss som trångsynta, inåtvända, kossu-drickande konstigt folk. Just därför, för att vi inte gillar andra, kan inte acceptera främlingar, hålla upp dörren eller sitta bredvid varandra i bussen. Tack och förlåt för att vi finns, fast sen gnäller man nog i tystnad och i fyllan. Jag kan ärligt säga att det även i mig bor en liten finnjävel. Jag tycker inte om främmande människor- punkt. och allra minst om de börjar prata med mig, nu menar jag ju sen personer i typ bussen, tåget, butiken, på gatan. I går kom en lite äldre herre fram till mig i butiken och sade att han tycker att jag har en fin tatuering på ryggen. Tack tack, inte ofta man får sådana komplimanger av främlingar. Saken var sedan den att han började berätta att han har ju också en tatuering, gjord för 57, nej 54, nej 57 år sedan i Holland, för se ni han hade varit sjöman. Han bara fortsatte prata på hit och dit och där stod jag artigt och vågade inte gå därifrån. Tillsist tog jag min fetaost och gick sakta iväg, fast det är ju trevligt att höra berättelser även hur rädd och förvånad jag än blev över att nån jag inte känner visade intresse för mig sådär plötsligt i en matbutik.