Ansvar

I dag är jag tacksam över att jag blivit uppfostrad av världens bästa pappa. Våra värderingar och tankar går inte riktigt i samma banor i dag, men vi förstår och accepterar varandras åsikter för det. Jag har inget emot att säga att jag är glad att känna mig ganska vuxen och ansvarsfull. Visst finns det dagar då man bara vill att någon annan ska ta hand om allt och slänga allt ansvar i väggen. Men i slutändan är det ju var och en som själv är skyldig att ta ansvar över sitt eget liv. Man kan väl inte spendera hela sitt liv med att påbörja saker som blir ogjorda, trampa framåt utan mål och tillslut vara missnöjd med alla sina val. Det jag speciellt vill tacka pappa för är att han från början lärt mig  att ta ansvar för mina saker, beslut, skolan m.m. Vad blir man om man inte vill växa upp? Då vuxenheten en dag ändå kommer att knacka på din dörr; bjuder du då in den eller smäller du fast dörren igen och förblir en trotsig tonåring? Jag menar nu inte att jag skulle vara så himla mogen hela tiden och alltid fatta de bästa besluten, allt har två sidor. Men som jag redan skrev så kommer åldern någongång emot; den ålder man förväntas att vara vuxen. Vid 18 kände jag mig ännu som en barnunge som inte ville ta för stort ansvar, ville bara ha roligt och funderade på om jag valt rätt utbildning. Nu snart tre år senare känner jag mig ganska mogen, kan ta också stort ansvar, har fortfarande roligt och tror att jag är inom rätt bransch, det får tiden visa. Ibland undrar jag hur vår vardag och vårt liv skulle se ut om ingen skulle ta ansvar?

Bästa Pappa