Att bli sambo

Fick frågan i går om hur det nu känns att Jesse köpt ett hus och att vi därför då ska bli sambon. Hade inte riktigt tänkt på det så mycket tidigare, har bara antagit att det kommer att bli bra. Ska förklara vår bakgrund lite kort så kanske ni förstår bättre. I maj detta år har vi varit tillsammans i 7 år, och nu förlovade i 1 månad. Vi blev alltså tillsammans på slutet av 7:an då jag var 14 och Jesse 13 år, så bara barn. I högstadiet hängde vi ju ihop som man gör då, hos varandras föräldrar och hos kompisar. Sen kom yrkkis, jag flyttade till Ekenäs och Jesse till Pargas. Vi har alltså alltid haft ett distansförhållande då vi träffats på helger och lov och det är vi vana med. Vi gick båda ut yrkesskolan i juni 2010, Jesse for in i milin i juli och den hösten flyttade jag till Åbo och började studera där. Så sommaren 2011 var den första gången vi bodde tillsammans mest, då bodde jag hemma hos Jesses föräldrar. Och fast man älskar någon mest av allt osv så faan vad jobbigt det kan vara. Tillsist börjde allt med att bo där irritera mej, så då det blev för jobbigt stack jag hem till Åbo någon dag och kom sedan tillbaka med laddade nerver igen. Men då jag flyttar till Kimito i sommar har jag inte längre en lägenhet där jag kan vara helt ensam och göra som jag vill, ingen egen plats att fly till då det känns jobbigt. Men det är ju helt annat att bo tillsammans i ett stort hus än att vara i en etta eller att trängas ihop i ett pojkrum. Dock är jag säkert ingen lätt flickvän, för jag är envis, har dåliga nerver och faan får man om man gör mej arg. Jag vet hur jag vill ha saker och är ganska dålig på kompromisser, men alla människor har ju sina bra och dåliga sidor och det måste man kunna acceptera. Här i slutet en liten kliché och äckligt romantisk förklaring, haha. För Jesse är ju endå min trygga plats, dit jag kommer hem liksom. Då jag var mindre så var det pappas famn som var min trygga plats, där inget dåligt och farligt i världen kunde röra en. Nu har jag blivit äldre och nu är Jesse min trygga famn, men pappa kommer ändå alltid vara den jag går till om allt annat skiter sig, för ens pappa är den mannen som man kan lita på till 200% och i mitt fall vet jag att fast jag gjort fel eller fuckat upp allt så kommer pappa alltid att ta i mot mej och trösta mej, för som dotter hur gammal man än blir så kan man aldrig bli något annat än pappas lilla flicka, så ser jag i alla fall det. Det sägs ju också att en kvinna söker (kanske helt omedvetet?) en pojkvän/man som påminner om hennes pappa. I mitt fall är det många saker som är skrämmande lika med Jesse och Pappa, haha. Så att bli sambo med den människa som jag känner bäst och som känner mej bäst borde väl inte bli något stort problem? Nog kommer det gå bra, men ska inte ljuga, för rädd är jag.