Att stå på sig

Dagens inlägg kommer att handla om en av mina svagheter. Efter ganska många år som studerande inom vårdbranschen har jag insett att varje arbetsplats har minst en bitch; en jävla kärring (precis vad alla tänker). Dom finns säkert inom alla branscher, men speciellt inom min bransch som är väldigt kvinnodominerad förekommer det mera tydligt. Kärringen är ofta i medelåldern, missnöjd och klagar så mycket och ofta hon hinner. Enligt min mening skulle det mest rätta vara att tvinga henne att byta jobb; eftersom hon är så trött på det hon gör att att hennes roligaste hobby har blivit att pina studerande och vikarier. Denna person är någon man märker ganska snabbt och lär sig att inte trampa på hennes tår, för då hamnar du ännu längre ner i skiten av förnedring och krossad självkänsla. Min svaghet är att jag i dag faktiskt insett att jag inte har tillräckligt skinn på näsan för att överleva i den här branschen. Eftersom jag enda från liten varit osäker, försiktig, rädd att förlora, rädd att gör misstag, skapa besvikelse och att bli sviken. Jag tar saker på allvar, personligt och mår sedan dåligt. Och som jag tidigare nämnt så på de flesta arbetsplatser inom vården jobbar endast kvinnor och då förekommer tyvärr mycket skitprat bakom ryggen, missnöje, mobbning och utfrysning. Så det skulle nog vara bra om det på varje arbetsplats fanns minst en man, för att skapa lite balans i all feminitet. Så i dag har jag nu bestämt mig för att jag  inte skall ta mera skit, inte lägga mer energi på dessa människor som får mig att må dåligt. Utan i stället lyfta huvudet högre och visa er att jag kan och att jag en dag kom längre än ni kunde tro. (Detta inlägg är inte på något sätt riktad till någon speciell arbetsplats eller praktikplats jag haft, endast en åsikt om vårdbranschen överlag, på vissa platser trivs man och vissa inte lika bra tyvärr.)