Att trotsa sig själv

Har varit ganska tyst här på senaste tiden, dock  ganska ofrivilligt, tiden räcker bara inte. Praktiken slutar 16-tiden, sen far jag ofta på länk medan det är lite ljust ute och så ska det lagas mat och fixas annat här hemma. Så tyvärr har jag inte gett mej tid för att blogga ordentligt. Och så är det så mörkt hela tiden, man vill ju helst dra täcket över huvudet och gå i ide till typ början av april. Men nu får det vara slut med ursäktandet, amen!
Måste bara få skriva av mej lite om den här händelsen. I dag fick jag ett samtal om jag eventuellt kan tänka mej att jobba en morgontur på söndagen på en plats dit jag bestämt att jag inte sätter min fot igen. Har varit där på praktik för ca 3 år sedan och trivdes inte alls och gick därifrån med nästan enbart negativ feedback och bottenbetyg på mitt yrkesprov. Och så hade jag bestämt mej för att inte ge den platsen en andra chans. Men här står jag nu och kommer kanske att måste fara dit på jobb på helgen. Kan jag aldrig lära mej? Att aldrig säga ja, då man menar nej. (Om nu någon kan lista ut vad för arbetsplats jag pratar om, så då har ni gjort det, det här är min åsikt och egen upplevelse, och ingenting av det jag skrivit bryter mot min tystnadsplikt). Äh, kanske det har förändrats, men nu har jag ju en stor klump i magen om jag måste gå emot min egen vilja lite. För det att vara rädd för det som varit och inte våga pröva på nytt är ju direkt ingen obekant känsla. Realisten i mej säger att allt kanske ändå går bra, men pessimisten skriker emot allt vad hon orkar, kluven beskriver väl känslan just nu ganska så bra.
Här kommer ännu lite bilder från senaste helg och en låt som spelas på repeat för tillfället.

Lördagens middag; Grisfilé & potatisgratäng (Och relativt billigt dessutom)

Nu har vi också en normal tv och ingen tegelsten längre. Sambon fick den här till sin födelsedag, snälla föräldrar han har.

Ramarna jag målade i somras har nu äntligen fått motiv och hänger på väggen (bara x antal månader senare). Mio blev huvudpersonen, men såklart är Leevi också med på ett hörn. 1,5 månader har han redan varit i katthimlen, men känns fortfarande underligt att han inte finns här hos oss längre.

Helgfrukost, nästan det bästa med helgen!