Slut på tonåren

Om exakt 31 minuter (skrivet kl. 7.49 och jag är född 8.20) fyller jag 20 år och lämnar härmed tonåren bakom mig. Det känns nog lite konstigt och stort att nu påriktigt bli ''vuxen''. Jag får ju nu till och med köpa riktig sprit. Ännu mera positivt är att jag i morgon den här tiden sitter på ett flygplan påväg till Teneriffa. Konstigt nog har jag ännu inte drabbats av någon större resfeber. Kanske beror på gårdagens resa till Tallinn, då vi steg upp kl. 03 och startade mot Helsinki redan kl.04.00. Så resten av den dagen tillbringades i hytten slöandes, i tax-freen och så i land i Tallinn där det förövrigt var ett jäkla snökaos. Dagen fortsatte med att jag och Jesse råkade ta en liten fylla kl.14 på dagen, hur ofta händer det liksom? På semester är svaret. Nå nu är man ganska många pengar fattigare, men alkoholmässigt mycket rikare igen. För att nu fira mina sista 20 minuter som teini så delar jag med er en låt som påminner mig om mitt sista år i högstadiet, teinin i all ära.

Som glas

Efter händelser i min omgivning på senaste tiden så har jag börjat fundera på en sak. Hur ömtåligt livet egentligen är, som glas. Det kan slås i små bitar på bara några sekunder och tar länge att lappa ihop igen. Att hitta alla de där bitarna och få dem att passa ihop igen. Det som behövs är tid, massor av tid. T.ex. när någon nära person dör så är det så jävla svårt att mista någon man tyckt om och veta att den personen aldrig kommer tillbaka. Visst ses man igen någongång, men svårt att tänka så om man inte tror på himmelen. Jag tror i alla fall att man bara säger så för att se det som en tröst att veta att de har det bra någon annanstans sen. Det är ju bara världens gång att det skall födas nya människor och andra skall dö. Fast det är svårt att acceptera. Men visst skulle det vara bra om alla levde förevigt. Som vårdare tror jag att det är en bra erfarenhet att man själv mist någon eller något kärt. Bra menar jag inte som positivt men att man sedan har lättare att förstå hur andra människor reagerar på sorg när man själv vet hur det känns. Jag tror att det är lättare att förstå och sätta sig in i en annan människas situation överlag om man varit med om något liknande själv. Så att ta vara på livet är något som alla borde bli bättre på! Vi säger att du har en sjuk vän, hur många gånger tänker man inte ''äh men jag ringer henne i morgon i stället'', det går några veckor och du har inte hunnit ringa, sen är din vän kanske borta, då ångrar du dig. Jag tycker också att vi människor borde bli bättre att berätta för de vi tycker om att vi gör det, inte se det som en självklarhet bara. Dock så sägs det ju att efter regn kommer solsken, så bara man orkar vänta så känns det bättre igen och livet går vidare fast vi vill det eller ej.

Cancerskräck?

Idag har jag för första gången solat solarium, vilken upplevelse. Kändes helt konstigt att man faktiskt blir brun inne i en maskin, lyx med radio dessutom. Jaha tänker ni kanske nu, vill hon ha cancer eller? Nej det vill jag ju såklart inte, men med tanke på att min mamma dog i just hudcancer så har ju tanken funnits där förut att solarium är sjukt farligt. Men vad jag vet så solade mamma aldrig solarium, men var mycket i solen och alltid jättebrun. Jag har dock aldrig lidit av nån större cancerskräck. Det går inte att gå runt och vara hypokondrisk och tro att man blir sjuk av allt och alla. Vi kommer väl alla att drabbas av någon form av cancer någon gång så mycket skit vi får i oss av all mat och från vår omgivning. Men nej det var inte meningen att detta skulle bli ett negativt inlägg, men det här är sanningen, enligt mig i alla fall. Ha en bra fortsatt kväll, nu står träning och finska rapport på mitt schema :)!

13 days to go

Helt sjukt vad snabbt det gått, i dag är det endast 13 dagar tills vi drar iväg och gör Teneriffa osäkert. Med mig ska jag packa ner några av mina skolböcker, massa skolarbeten och länkskorna...Haha, trodde nån mig där? Faan heller, med ska mitt bästa humör, bikinin och solkrämen med mera såklart. Ingen skola, ingen vardag, ingen träning å få äta och dricka precis vad jag vill när jag vill i en hel vecka. Med vad jag vill äta är ju såklart godis å andra kaloribomber. Nej nu låter jag nog som nån hurja sportig bantare, men nej det är jag inte! Drabbades nog redan lite av panik då Jessica sa att hon inte tänker läsa skolmailen på en vecka, vad, EN VECKA? tänkte jag. (Läser mailen ofta flera gånger/dag) Men insåg sen att jag inte måste kontrollera hela min omgivning 24/7, så tar på riktigt semester från allt i 8 dagar. Och ska bli superskönt att bara slappa, festa och ha roligt helt utan planer i förväg och bara se vart dagen tar en, scary but true :)!

Ekar tomt här va?

Vet egentligen inte om det är någon som är så intresserad av att läsa min blogg. Det har nu i alla fall slagit mig att jag är inte heller så intresserad längre, tydligen? har inget att skriva om, men gör nu ett försök. Vill bara berätta för er om en låt som jag snöat in mig på för tillfället, den spelas om och om igen även i mitt huvud. Men den är ju så jäkla bra.

Och för det andra så släpptes Avrils fjärde album i veckan och jag gillar det, men min absoluta favorit av alla fyra så är det andra albumet Under my skin. Eftersom sångerna från denna platta kom att betyda mycket och gör det fortfarande för mig speciellt under min ''dystra'' tid av högstadiet. Denna var perioden jag hade svart hår, gick endast klädd i svart, var sur för det mesta och bar en massa nithalsband och min bästa tröja pryddes av Marilyn Manson. I dag tackar jag gud för att jag växte bort från den där stilen, skulle inte alls passa mig i dag.