Om livet

Ibland får jag en sådan hemsk lust att öppna hjärtat på glänt och bara skriva ner det som rinner ut. I dag är en sådan dag då jag funderat på mycket om livet. Nästa vecka sku mamma ha fyllt 58 år och hennes födelsedag är alltid en dag jag speciellt funderar på vad som egentligen är meningen med allt. Har alltid försökt förstå varför saker och ting hänt och att det finns en mening med allt. Men ibland känns det så svårt att förstå vilken Gud eller hurudant öde som vill ta en förälder från sin familj och vänner så där bara. Plötsligt finns inte den personen kvar och så kan man inte göra något åt det. Vet själv att jag borde vara mera tacksam för livet då min egen start inte blev den bästa, men endå känns det ibland så långt borta att för 22 år sedan ha kämpat för sitt liv, och överlevt. Att man ibland glömmer bort att vara tacksam för också de små sakerna i livet. Att få cancer är ändå ingenting som jag går runt och är rädd för, fast det finns mycket i min släkt och många har förlorat den kampen. För inte är meningen med livet att gå runt och vänta och vara rädd, utan livet är ändå till för att levas och de vill nog också de som redan lämnat oss. Var på gravgården för ca 2 veckor sedan och då slogs jag också av den tanken att min kära ''morbror'' som plötsligt lämnade oss för ca 2 år sedan har jag ännu inte förstått att han inte längre finns kvar. Har ju varit vid hans grav många gånger redan, men ännu väntar jag att se honom ännu, möta honom med bil, på mommos julmiddag etc. Känns ju lite dumt då jag vet att det inte går. Men fina minnen finns kvar; som hur han var den som var med då jag lärde mej cykla utan stödhjul. Han höll i cykeln och sprang bakom och plötsligt släppte han och jag kunde cykla. Det är ett av de finaste minnen jag har av honom och det är något jag ofta plockar fram och minns för då känns endast lycka och samvaro, inte smärtan över att han inte längre finns här på jorden. Livet är hårt och orättvist ibland, men det är väl till för att lära oss något, tror jag i alla fall. Med mamma fick jag ju tyvärr inga egna minnen, bara dom som andra berättat för mej. Och visst sku det vara guldvärt att få veta om hon är stolt över mej och mina syskon. Vi har trots många svårigheter alla växt upp till helt ordentliga personer, som alla har utbildningar, jobb och egen familj. Men dagar som i dag finns just den där smärtan där gnavande; om hur det kunde ha varit om ödet inte hade tagit just den personen just då. Det kommer säkert alltid att vara så, men man lär väl sig leva med det tillsist.