Ibland gör det mera ont

Läser det här inlägget på en av mina favoritbloggar och såklart som den gråtkänsliga person jag är börjar jag gråta stora tårar. Men för mej är det ju inte bara det att texten är fint skriven, utan att den handlar om något jag aldrig fått eller kommer att få, en relation till min egen mamma. För det finns alltid där, vissa dagar tydligt och andra dagar mindre tydligt, hur ont det gör att hon inte finns här. För det mesta kan det i dagens läge verka som att jag är helt oberörd av den situation att jag aldrig fått uppleva hennes närvaro, men har snart haft 23 år att vänja mej, så känslor blir lättare att dölja. Alltid då jag träffar nya människor och måste berätta om min familj, så berättar jag nästan alltid först om hur min familj ser ut så där vanligt, delen om min riktiga mamma lämnas ofta bort, om det inte frågas efter den. För varje gång de där orden måste sägas, att hon dog i cancer då jag var väligt liten, så gör det så ont där i hjärtat och jag hatar cancer nästan mera och mera för varje gång jag är tvungen att ta de där orden i min mun. Tycker inte heller om hur jag ofta bemöts efter att det där är sagt, folk tycker så synd om en och behandlar annorlundare. Fast hänt är hänt och saker man inte kan påverka går tyvärr inte att ändra på, men visst skulle jag gärna ha haft det som i Emmas text, en komplicerad relation till min mamma, hellre det, än ingen relation alls. Länge sen det blev något med djup här på bloggen, men i dag är en dag då hjärtat känns lite tungt och man gärna hade delat någon av de saker som känns jobbiga med sin mamma, men nu fick jag lätta lite på hjärtat här i stället. Ta hand om dej och om du har möjlighet så krama din mamma och berätta för henne hur mycket du tycker om henne ♡!