Att sakna en liten vän

Det gör ont att skriva det här inlägget, men känner att det måste göras, att få bearbeta det lite. På söndagen, alltså för tre dagar sen miste vi en av våra katter, Leevi. Han blev under en bil här nära vårt hus och klarade sig inte, men han behövde inte lida. Leevi fick bara bli lite på ett halvt år gammal och hos oss bodde han lite på fyra månader. Vi bestämde från början med min sambo då vi båda är uppväxta med utekatter att katterna ska vänja sig att vara ute och också inne. Så är det nog för det mesta på landet. Vi bor vid en väg med hastighet 80 km/h och visst visste vi från början att risken fanns att de kan bli överkörda. Det hade också hänt vår granne på andra sidan vägen med många av deras katter. Men då både Leevi och Mio har hållit sig ganska bra borta från vägen, är rädda för bilar och det har gått bra för dem att vara ute självständigt redan sen slutet av sommaren så oroade vi inte oss så mycket för att det kunde hända en olycka. Men så hände det och vilken smärta det har orsakat, skulle haft lättare att acceptera om ett djur tagit eller något sådant, det är naturens gång liksom. Men är ändå glad att den som körde bilen hade ryggrad att komma och berätta det och inte bara lämna honom vid vägkanten, som många tyvärr gör.

Jag är en person som kanske älskar för mycket (om det nu är möjligt). Men jag tycker om och älskar av hela mitt hjärta så nu känns det så otroligt tomt att ha mist en liten vän.

Katterna blev från början som familjemedlemmar och vi har inga planer på att skaffa barn ännu på några år så för mej blev de lite som våra barn, någon att ta hand om helt enkelt. Leevi var från början mera äventyrlig och orädd, klättrade högt i träd, trivdes bättre ute osv. Mio är mera lugn, försiktig och trivs bättre inne i värmen. Jag är jätteglad att vi har Mio kvar, så här inte blev helt tomt och tyst, men han verkar också lite ensam då han nu har mist sin lekkamrat och ''bror''. Han går runt ute och söker och väntar vid dörren, men han vänjer sig nog också. Han fick också ta farväl för att det kändes viktigt för mej, och som han försökte väcka sin kompis, men det gick ju inte. Efter att vi skaffade egna katter så har jag insett hur mycket man faktiskt kan älska ett djur, och den ovillkorliga kärleken och glädjen de kan ge en tillbaka! Jag kan ännu inte förstå att Leevi inte längre ska komma springande emot mej då jag kommer hem, ligga i famnen och spinna, sova med oss på natten och väcka mej 4.30 genom att hoppa runt i sängen och bita mej i handen. Också i dag då jag kom hem från Åbo så kändes det konstigt att det var bara en katt som väntade där innanför dörren. Leevi fick ett bra men kort liv, vi fick honom bara till låns, fast minnen har man alltid kvar, som tur. Jag vet att det blir bättre med tiden, men just nu måste jag få sörja vår älskade fina Leevi kissa. Livet måste gå vidare, och det gör det, fast man vill eller inte.