Barndomsdrömmar

I dag är jag lite zombie, så ursäktar färdigt för stavfel (ett nattskift bakom och sammanlagt ca 26 h utan sömn före jag äntligen kom hem i egen säng, halleluja). I går presenterades slutarbetet och det gick helt bra. Tycker själv att jag nog sku kunna ha försökt att inte verka så nervös, men vad gör man då man tror att man ska spy, svimma och få hjärtattack samtidigt? Så nervös så det räckte och blev över var jag nog, men beskrivingen innan kanske var lite väl ändå. Känslan av glädje över att projektet äntligen nästan är slut byttes tyvärr snabbt ut mot stress igen. En tant i publiken sku nog gärna få gå och kolla sin attityd då hon bara malde på om ekonomi, pengar, pengar, pengar, vet ni vad det kostar? dyrt, sååå dyrt etc. utan att någon annan fick en syl i vädret. Orkade inte ta åt mej av hennes negativitet, för hon måste då helt klart förpesta alla i sin omgivning. Tråkigt att det finns såndärna genom bittra människor, dom borde alla deporteras till ett eget land och där kunde dom sen gnälla åt varandra istället. Amen för det!

Men tillbaka till presentation; hatar att presentera framför andra, är det sen 3 personer eller 30. Får alltid hemsk hjärtklappning som gör att jag inte hör vad jag tänker eller när det blir min tur och så står man där sen, halvdöv som ett fån och fattar inte att alla väntar på att man ska öppna munnen. Sku så gärna vilja vara en sån person som helt naturligt kan presentera vitt och brett, gestikulera, måla upp fina bilder med bara ord etc. Men sanningen är att det där blir säkert aldrig jag. Svårt i dagsläget att tänka sig att min högsta dröm i lågstadiet ännu var att bli skådespelare, också trots att jag alltid varit ett väldigt blygt (dock inte för tyst...) barn. Som skådespelare har man ju en roll att gömma sig bakom, man behöver inte stå där och visa vilken konstig typ man själv är/kan vara. Sen drömde jag också innan det om att bli ridande polis (sån på häst, ni vet). Enda tills min käre storebror krossade mina drömmar med att meddela att ridande poliser bara finns i stan och ni kan tro att för en ca 8-årig Diane så var det nog långt borta det. Och ska jag vara ärlig så är jag i dag ganska rädd för hästar, men för en 8-åring är nog en ponny stor. Jaa, då kan man ju fråga sig hur jag hamnade där jag är i dag, närvårdarexamen och på god väg att bli hälsovårdare. I högstadiet enda tills det nästan var dags att söka vidare till andra stadiet trodde jag att gymnasiet var vägen att gå. Men plötsligt bestämde jag mej för att bli närvårdare, fråga inte varifrån det kom, för det har jag inga svar på. Den dagen beskedet kom att jag hade kommit in på närvårdarlinjen i Ekenäs hade jag haft en ganska skit dag på jobbet som vikarie på ett vårdhem och visste inte om jag sku skratta eller gråta då jag öppnat brevet. Nu har jag varit färdig närvårdare i snart 3 år och har ju fortsatt på samma bana. Mina föräldrars yrken har inte tydligen påverkat mej alls, en mamma som var ekonom och pappa som jobbar som vvs montör (låter ju nog mera fancy än rörmokare). Något matematikhuvud att skryta med har jag då inte och vad jag vet om vvs är nog också aningen begränsat. Hur det här blev ett inlägg om min utbildningskarriär vet jag inte, men önskar er en skön lördag :)!